0

Mitt 206

Att försöka förklara mitt år i enkelhet är lite för mycket begärt. Men jag ska försöka. I korthet var mitt 2016 ett "topp och dal"- år. Många riktigt bra saker har hänt men även en del som har varit riktigt jobbiga. Jag tänkte försöka gå igenom året i fjärdedelar, eftersom att det är så det känns att det är uppbyggt. 


Januari till början av mars var en arg del. Jag ville festa och dansa med folk jag inte kände. Jag bar min ensamhet som en krona och ville bara vara ung och känna något. Jag såg Imagine dragons live för andra gången pch stod nästan längst fram, jag var på ett ungdomsseminarium där jag träffade massa intressant folk, jag fick se min mamma få ett pris av presidenten. Jo det var ändå bra. 

Mars- mitten av juni var en glad del. När jag ser på den tiden ser jag nästan bara ljus. Jag träffade fin och efter ett tag var vi tillsammans, jag åkte till Paris och Barcelona, jag skrev mina sista prov, jag promenerade massa och lyssnade på musik och i slutet av det hela tog jag studenten och fick spendera morgon, dag och natt med familj, vänner och flickvän. Jag började snabbt därefter att jobba och vid midsommar, som spenderades vid havet med fin, så tar den här delen slut. Var utan tveken de bästa månaderna på året, om intebland de bästa månaderna i mitt liv.

Sen kom sommaren. Mellan juni och mitten av augusti minns jag inget nästan. Jag jobbade som en robot men mådde inte alls bra. Min hjärna stod stilla som att den hade fastnat i lera. Visst hittar jag bra saker från sommaren. Mina arbetskolleger ochbdet roliga jag hade med dem (jag+Jannica+Anna var dreaaamteeeeam), fina sommarkvällar med vänner, min födelsedag och en ny tatuering. Men sommaren var absolut inte min favorittid. 

Så började jag skolan. Det kändes som att hoppa på gymnasiet igen ungefär. VUX-servitör med 9 andra elever med alla olika bakgrund och historia. Fram tills 2016s slut skulle jag kalla den här delen som den stabila. För det var så det kändes. Stridssåren från sommaren läktes, ibland revs de upp, men det känndes ändå bättre. Att bo i Västernäs med fin och kaninerna, gå i skola, jobba, ungås med vänner, festa för att det är KUL  inte för självdestruktion. Det var ett ok avslut ändå på det här året. 

Nu är det bara att blicka framåt typ. 2017 hoppas jag på att blir ännu bättre och jag kan inte ens börja försöka fundera vad som kommer att hända för lilla mig. För ett år sedan hade jag aldrig trott att mitt liv hade sett ut som det gör nu. Allt kan verkligen förändras snabbt. 

0

Jag är en extrovert introvert

Jag är ensambarn, har alltid varit yngst i släkten (tills jag var 15 och jag fick en yngre kusin) och därmed lärt mig att antingen vara själv eller umgås med vuxna från att ha varit en liten knodd. Att prata med "äldre och läskiga" personer har jag lärt mig göra tidigt och jag tror att det har format min personlighet en del.
 
För på internet så ser vi alltid frågan "är du en introvert eller en extrovert?". Älskar du att vara social och får energi av att vara med andra människor så platsar du under extrovertskylten. Trivs du däremot med att vara för dig själv och bygger upp energi genom att i din egen ensamhet få pyssla på i egen takt kallas du direkt för en introvert. Denna uppdelning gjorde att jag i många år satte mig själv under introvertstämpeln. Jag krönte mig själv till en introvert,socialt pinsam typ som hellre var hemma och myste med mina kaniner än att vara på fester eller umgås med nytt folk. Och visst, det var sant till viss del, men jag mådde också dåligt av det, utan att veta varför.
 
Jag började gymnasiet, skaffade en ny vänskapskrets, flera vänskapskretsar och var med massa folk varje dag. Hade alltid några personer nära mig som jag kunde kalla mina vännereller bekanta och jag, den ntroverta tjejen blev förfärad när jag insåg att jag älskade att vara social. Då jag var 18 år fyllda spenderades flera helger än någonsin tillsammans med massa folk och nytt folk. Men jag kände mig inte extrovert, ändå.
 
Min lilla konclusion av det här är att man inte behöver vara den ena eller den andra. Som med många andra saker så finns det inte bara två delar av ett spektrum. Jag älskar att umgås med folk, snackar gärna med nytt folk, kan prata och babbla utan att ifrågasätta mig själv med personer som både är äldre och yngre. En konversation med en ny person har jag insett att nästan alla gånger ger en något. Vare sig det är att man lär sig något nytt om världen, eller att man bara får ut en härlig historia från det. Men samtidigt så laddar jag upp mina batterier genom att få vara ensam. Det lilla ensambarnet inom mig stormtrivs när hon får sitta i sin egna lilla värld på bussen med musik i lurarna eller falla in i ritandet eller skrivandet och inte bry sig om någon annan alls. Att vara ensam hemma en fredagskvällgör mig ingenting och jag tror helt ärligt att jag skulle bli galen om jag varje dag skulle behöva vara social och utåtriktad. (Stor skillnad till att träffa folk, jag menar, jag känner mig inte social när jag är i samma rum som en människa, det är mera det där att verkligen fokusera på att umgås med en annan person.)
 
Jag är en wallflower, en wallflower som älskar att prata med folk, men ändå, en wallflower.
0

Vem är jag????

NU SKA JAG SNACKA HBTQ+ IGEN! ÄR DETTA JOBBIGT/PROVOCERANDE/IRRITERANDE/UTTJATAT SÅ ÄR DÖRREN DÄR BORTA. PUSS.
 
Jag vet inte om jag är den enda. Men jag funderar över mig själv konstant. Jag funderar över vem jag är och vem jag vill vara, jag funderar över mina goda sidor och hur det påverkar andra. Jag funderar över mina dåliga egenskaper och hur dessa kan förbättras. Jag funderar över vilka känslor jag har, om jag har några. Jag funderar över människorna i mitt liv och hur de förbätttrar eller försämrar mig och mitt liv. Jag funderar över vad som är viktigt för mig och vad jag vill lägga den lilla energin jag råkar ha på. Dessutom funderar jag konstant över min identitet. Sexualitet, könsidentitet, könspresentation och åsiktställning i olika frågor. Kanske är det för att jag är en fundersam person, jag bor mest inne i mitt huvud och då har man tid för att tänka på sånt här. Eller så är jag bara väldigt självupptagen haha.
 
I alla fall. Sexualitet och könsidentitet är ofta på tapeten för mig eftersom att jag läser om det rätt mycket och därför reflekterar över nya saker med mig själv som utgångspunkt. Jag har också en stark tro på att både genus och sexualitet kan och är väldigt flytande. Man behöver inte identifiera sig som något specifikt hela tiden. Bara för att jag kom ut som Bi/pan/multi/queer i sommras betyder inte detta att jag kan ändra mig och inse att jag hade fel, eller att helt enkelt känna något annat för stunden. Därför funderar jag mycket över det och reflekterar över mina känslor till mig själv och min sexualitet. Att acceptera mig själv tog ett tag av många års nertryckande av känslor jag inte ville ha, så att hela tiden reflektera över det är även ett sätt att skaffa självacceptans, tycker jag.
 
Så, in på den lite personliga delen av det här igen. Är jag inte pan mer?? Vad är jag annars i så fall? Jani. På senaste tid har jag kännt mig väldigt icke-mitten, vilket delvis kan bero på att jag nu är tillsammans med en tjej. Men då jag ställt mig den hypotetiska frågan "skulle jag kunna göra något med en person som identifierar sig som en kille?" så har jag genast kommit fram till att det skulle kännas märkligt och, helt ärligt, lite obehagligt. Frågan "skulle jag kunna bli kär i en person som identifierar sig som kille?" är däremot svårare. Inte just nu, självklart. Men om vi igen tänker hypotetiskt så skulle även det kännas märkligt, men jag är inte helt emot det. Homosexuell men Panromantisk? Kanske? Ordet är ju inte det viktiga, men jag älskar ord. Så just nu identifierar jag mig som Homoflexibel eller kort och gott Queer.
 
Nästa del! Könsidentitet! Spännande!
Jag identifierar mig som kvinna. Tjej. Hona. Flicka. Dam. kalla de vad ni vill. Jag är kvinna, jättemycket kvinna. Är jag helt cis dock? Näe. Jag föddes till kvinna, identifierar mig som kvinna men har vissa perioder i mitt liv då jag känner att mitt mentala kön är mera åt det icke-binära hållet (trots att jag fortfarande är kvinna). Då störs jag av mina bröst och går mer i sport BH, skulle jag råka ha mens är det väldigigt ångestfyllt, jag väljer kläder som är mer könsneutrala och har på mig mindre smink. Men skulle någon fråga mig så skulle jag svara att jag absolut är kvinna. Detta är ju i rätt stor kontrast till min "vanliga" identitet (den som  jag råkar ha största delen av tiden (inser att jag låter bra schizo här, men kan vi alla bara komma överens om att vi identifierar oss olika i olika situatuoner? om ni inte håller med, så fundera på saken)) som är en rosa/lila-älskande typ som helst har på sig klänning eller kjol och som sminkar sig och använder tjejig parfym. Vanligtvis är mitt sociala kön väldigt stereotypiskt kvinnligt.
 
Skulle jag identifiera mitt kön skulle det vara "Demigirl". Alltså jag är kvinna, utan och innan, men under vissa stunder så känner jag mig icke-binär och mer "hen". Kan också tillägga att dessa dagar förekommer kanske under en period på en vecka med rätt långa mellanrum. Ändock, viktigt att reflektera över eftersom att det har med min identitet att göra.
Anledningen till att detta är intressant är att jag får uppleva dyrfori över mina "tjejiga" drag under dessa dagar vilket är intressant. Jag ser på mitt "långa" hår och min kurviga kropp och är väldigt, väldigt missnöjd. Jag kan inte ens föreställa mig att känna det varje dag, som måånga transpersoner/ickebinära gör.
 
Så vad vill jag ha ut ifrån detta långa inlägg? Dels vill jag uppmuntra till att med jämna mellanrum fundera över er identitet  och plats i livet, Spela roll om du e hetro och cis, det finns så mycket annat att reflektera över. Jag tror stenhårt på att det gör oss till bättre människor.
Jag vill också trycka på att ens identitet är flytande och inte behjöver vara stabil, detta kan gälla en själv med. Jag som kommit ut som pan behöver inte hålla kvar vid det utan kan en dag säga "Idag är jag lesbisk!" och sedan vara lesbisk ett par månader för att sedan bli pan igen. Att ändra sig är okej och helt normalt.
Dels var väl det här även et sätt att lätta på mina känslor en sväng. Lätta på trycket i min hjärna, vanligtvis hade jag skrivit det privat men just nu kändes det som att det faktiskt kunde göra någon nytta. Jag hoppas det i alla fall.
 
Kram på er
 

Liknande inlägg