Jag är en extrovert introvert
Jag är ensambarn, har alltid varit yngst i släkten (tills jag var 15 och jag fick en yngre kusin) och därmed lärt mig att antingen vara själv eller umgås med vuxna från att ha varit en liten knodd. Att prata med "äldre och läskiga" personer har jag lärt mig göra tidigt och jag tror att det har format min personlighet en del.
För på internet så ser vi alltid frågan "är du en introvert eller en extrovert?". Älskar du att vara social och får energi av att vara med andra människor så platsar du under extrovertskylten. Trivs du däremot med att vara för dig själv och bygger upp energi genom att i din egen ensamhet få pyssla på i egen takt kallas du direkt för en introvert. Denna uppdelning gjorde att jag i många år satte mig själv under introvertstämpeln. Jag krönte mig själv till en introvert,socialt pinsam typ som hellre var hemma och myste med mina kaniner än att vara på fester eller umgås med nytt folk. Och visst, det var sant till viss del, men jag mådde också dåligt av det, utan att veta varför.
Jag började gymnasiet, skaffade en ny vänskapskrets, flera vänskapskretsar och var med massa folk varje dag. Hade alltid några personer nära mig som jag kunde kalla mina vännereller bekanta och jag, den ntroverta tjejen blev förfärad när jag insåg att jag älskade att vara social. Då jag var 18 år fyllda spenderades flera helger än någonsin tillsammans med massa folk och nytt folk. Men jag kände mig inte extrovert, ändå.
Min lilla konclusion av det här är att man inte behöver vara den ena eller den andra. Som med många andra saker så finns det inte bara två delar av ett spektrum. Jag älskar att umgås med folk, snackar gärna med nytt folk, kan prata och babbla utan att ifrågasätta mig själv med personer som både är äldre och yngre. En konversation med en ny person har jag insett att nästan alla gånger ger en något. Vare sig det är att man lär sig något nytt om världen, eller att man bara får ut en härlig historia från det. Men samtidigt så laddar jag upp mina batterier genom att få vara ensam. Det lilla ensambarnet inom mig stormtrivs när hon får sitta i sin egna lilla värld på bussen med musik i lurarna eller falla in i ritandet eller skrivandet och inte bry sig om någon annan alls. Att vara ensam hemma en fredagskvällgör mig ingenting och jag tror helt ärligt att jag skulle bli galen om jag varje dag skulle behöva vara social och utåtriktad. (Stor skillnad till att träffa folk, jag menar, jag känner mig inte social när jag är i samma rum som en människa, det är mera det där att verkligen fokusera på att umgås med en annan person.)
Jag är en wallflower, en wallflower som älskar att prata med folk, men ändå, en wallflower.