0

Jag är en extrovert introvert

Jag är ensambarn, har alltid varit yngst i släkten (tills jag var 15 och jag fick en yngre kusin) och därmed lärt mig att antingen vara själv eller umgås med vuxna från att ha varit en liten knodd. Att prata med "äldre och läskiga" personer har jag lärt mig göra tidigt och jag tror att det har format min personlighet en del.
 
För på internet så ser vi alltid frågan "är du en introvert eller en extrovert?". Älskar du att vara social och får energi av att vara med andra människor så platsar du under extrovertskylten. Trivs du däremot med att vara för dig själv och bygger upp energi genom att i din egen ensamhet få pyssla på i egen takt kallas du direkt för en introvert. Denna uppdelning gjorde att jag i många år satte mig själv under introvertstämpeln. Jag krönte mig själv till en introvert,socialt pinsam typ som hellre var hemma och myste med mina kaniner än att vara på fester eller umgås med nytt folk. Och visst, det var sant till viss del, men jag mådde också dåligt av det, utan att veta varför.
 
Jag började gymnasiet, skaffade en ny vänskapskrets, flera vänskapskretsar och var med massa folk varje dag. Hade alltid några personer nära mig som jag kunde kalla mina vännereller bekanta och jag, den ntroverta tjejen blev förfärad när jag insåg att jag älskade att vara social. Då jag var 18 år fyllda spenderades flera helger än någonsin tillsammans med massa folk och nytt folk. Men jag kände mig inte extrovert, ändå.
 
Min lilla konclusion av det här är att man inte behöver vara den ena eller den andra. Som med många andra saker så finns det inte bara två delar av ett spektrum. Jag älskar att umgås med folk, snackar gärna med nytt folk, kan prata och babbla utan att ifrågasätta mig själv med personer som både är äldre och yngre. En konversation med en ny person har jag insett att nästan alla gånger ger en något. Vare sig det är att man lär sig något nytt om världen, eller att man bara får ut en härlig historia från det. Men samtidigt så laddar jag upp mina batterier genom att få vara ensam. Det lilla ensambarnet inom mig stormtrivs när hon får sitta i sin egna lilla värld på bussen med musik i lurarna eller falla in i ritandet eller skrivandet och inte bry sig om någon annan alls. Att vara ensam hemma en fredagskvällgör mig ingenting och jag tror helt ärligt att jag skulle bli galen om jag varje dag skulle behöva vara social och utåtriktad. (Stor skillnad till att träffa folk, jag menar, jag känner mig inte social när jag är i samma rum som en människa, det är mera det där att verkligen fokusera på att umgås med en annan person.)
 
Jag är en wallflower, en wallflower som älskar att prata med folk, men ändå, en wallflower.
0

What's up? What's down? what's all around?

Sedan sist har jag sagt hejdå till min fellow snigelflicka, sökt deltidsjobb och brutit foten. Yep. tjoho.
 
Min klumpighet har alltid satt käppar i hjulen för mig, och ja, även denna gång. Att man lyckas bryta ett litet ben i foten av att ställa sig upp från soffan var något jag aldrig trodde att skulle hända men jo. hej jo. Föll framåt och möttes av en enorm smärta i högerfot. Fredagskvällen spederades på akuten och efter en natts sömn på starka värkmediciner ochen röntgen så kom läkarna fram till att en sjukskrivning och kryckor för idioten som inte kunde stå på två fötter satt på sin plats. Det är ju liiite problematiskt när praktisk övning är typ hälften av vad vi gör i skolan.
 
De teoretiska timmarna kan jag fortfarande gå på, men idag var det matlagning på schemat hela dagen så min grupphandledare lät mig va ledig istället för att krycka runt på hala köksgolv. Kanske bäst det, att inte andra foten far den med. Istället har jag lyssnat på Beyoncé, renskrivit dryckesläraanteckningar och haltat runt lägenheten och städat. Det är ju mitt eget fel dock, hahaha.
 
Vad annars? Näe inte så mycket. Umgåtts med lite folk jag inte sett på länge. Många av mina vänner bor ju inte på ön mera och det känns konstigt. Har ju i alla fall några kvar, typ ma bff sanna som jag ser dag ut och dag in i skolan. Så det är ju bra, man behöver inte leva i solitud bara för att nästan alla i ens ålder valde att se stora vida världen. Thank god for Sanna och resten av de fina som ändå finns kvar på denna öde ö.
 
Men nu vänner, har jag inget mer att säga. Hoppas ni mår bra och attlivet rullar på som det ska.
 
Hade en night out (eller typ evening out) with the girls någon dag innan adeline flyttade till frankrike. Gonna miss that one yess
Titta vad fina vi är!!! ma faveeesss
Detta är min status nu, jag och kaninen och en nlindad fot. Tjoho