♥ ♥ ♥

Jag är ingen hatare. Självklart ska folk vara tillsammans om de vill vara tillsammans. Äkta kärlek osv. Det är hetsen runt det. Grupptrycket. Far och morföräldrarna som frågar sitt 15-årige barnbarn "om du har hittat någon snäll pojke än". Det är den kulturen jag hatar. Om du inte är tillsammans med någon måste det vara något fel på dig. Du är märklig om du säger att du inte vill vara tillsammans med någon, att dina vänner duger bra. 

Själv har jag aldrig varit kär, jag har heller aldrig känt att jag saknar en romantisk partner i mitt liv. Jag har aldrig varit tillsammans med någon och i detta nu ska en riktigt fantastisk person dyka upp för att jag ska bli tillsammans med någon. Det är inget som lockar mig. Demiromantisk kallar jag mig. Men jag har mötts av samhällets normer hela mitt liv. Familj, släkt och vänner. "Hur går det i kärlekslivet då?" Vänner som ville prata om vem man va kär i på sleepovers (jag ljög, tog en kille ingen annan sagt and rolled with it). HELA LIVET. Är det verkligen okej??

Jag blir på riktigt rädd när jag ser personer, i vilken ålder som helst, men främst unga, skriva hur jobbigt det är att vara singel. På bloggar, instagramkonton, facebookstatusar och askkonton. Rop efter en partner. Eller, å andra sidan, skryt om pojkvännen man dateat i tre veckor. Man blir tillsammans för att boosta självförtroendet eller för att skryta för kompisarna. Jag är rädd över dem som är 12-16 nu och gör detta, att de som 18-20 åringar är osäkra och vars självförtroende förlitas på en man. 

Så detta är ett öppet brev till alla som känner att de behöver vara med någon, för någon annan orsak än att de bryr sig om sin partner. Ta ett steg tillbaka. Varför? Älska dig själv först (klyscha, men det är sant) att skaffa ett äkta och hälsosamt förhållande behöver inte rusas fram. Och NEJ! Du behöver inte om du inte vill. Vänskapsrelationer är så underskattade. Kram.